En trebarnsmammas vardag

…och jag försöker vara produktiv efter en alldeles för kort helg. Saknar gamla texter jag skrivit och undrar om de fortfarande är bra eller om jag ändrats så mycket i mina tankebanor att de inte är värda något.

Annars har jag fått smaka på samåkningens baksida. Jag startade bilen med mina nycklar, maken körde, maken har mina kontorsnycklar på sitt jobb…

Förmiddagen spenderade vi utomhus med skottning och pulkaåkning. -7° och strålande sol - vårvintern när den är som bäst!!!!

Nu rivs det i lilla E:s rum och jag är portförvisad för jag hostar och hostar och hostar. Nog anade vi att det fanns damm i tapeten…men så mycket!? Skall bli jätteskönt att bli av med den!!!!!

I natt har jag sovit bättre än på väldigt, väldigt länge! Och som grädde på moset bjöd busiga B på frukost på sängen. Vilken underbar start på resten av mitt liv!

Nu städas det! Busiga B:s rum skall röjas så lilla E kan flytta in där och bo där tills hennes rum är färdigrenoverat. Skall bli kul att få ordning på hennes rum!

kan jag lägga en bit av mitt arbetsliv bakom mig, och aldrig, aldrig behöva beröra detta igen! Skulle nästan vara värt champagne när det är klart! Tills dess hoppas jag och ni får gärna hålla tummarna med mig!

Idag har vi varit och tittat på en lika dan bil som den vi går och väntar på. Det känns himla bra! Skall fundera på några tillval (som lastbågar och bagagerumsmatta ) Barnen verkar också nöjda så det blir nog väldans bra…när den nu kommer…

Har även tittat på tapeter till lilla E:s rum. Och hon gillade de tapeterna jag och maken trodde hon skulle gilla…så då är tapeten spikad, nu skall bara de gamla tapeterna ner. det borde påbörjats idag…men nä, så blev det inte! Maken var på fest i går och ganska sliten idag och jag jobbade fram till 12:30. Men i morgon då skall det banne mig rivas tapeter…eller i alla fall skall lilla E:s rum packas ihop så får hon bo med brorsan tills vi är färdiga.

Vår gammelhund håller ju på att bli 100% döv och vi tränade teckenspråk intensivt för ca 1-1 1/2 vecka sedan. Därefter har jag inte haft tid, så jag tänkte att han nog glömt det mesta…men se där hade jag fel! Han kunde sina tecken som ett rinnande vatten och dessutom när vi var på promenad tränade vi att han skulle söka kontakt med mig samt att han själv tog initiativet till att gå fot. Och då menar jag verkligen fot…perfekt position, 100% ögonkontakt och han satte sig ner var gång jag stannade till. När vi tränade fot sist?! Hösten 2001!

I går körde maken i diket…eller rättare sagt backade in i vår rabatt, och där blev han sittande i en snövall! Han fick skotta en hel del och sedan fick jag gå ut och putta iväg bilen. Ja, om man nu måste köra i diket så är det ju väldigt smidigt att göra det hemmavid så man lätt kan få hjälp och har nära till snöskyffeln!

Idag har jag varit arg, väldigt arg! Nu har jag lugnat mig och hoppas att det enbart kommer positivt ur denna ilska, för ibland är det riktigt hälsosamt att vara arg! Och vad som är bäst är att det är så himla härligt att känna att jag inte är ensam när jag känner mig arg, ledsen och frustrerad för bredvid mig står min livspartner och stöttar, tröstar och peppar. Och det är väldigt härligt!!!!! Det är ju därför man gifter sig för att man skall vara ett team, för att man skall samarbete och för att man skall dela allt med varandra.

Jag hade tur som hittade en sådan fantastisk man! Och jag önskar att alla kunde få uppleva hur fantastiskt det är att leva i en relation där man verkligen finns till för varandra. Vet tyvärr allt för väl att det inte är alla förunnade…men önska kan man ju alltid!

Varför finns det visa saker som man liksom bara inte klarar av? Ta t.ex. mig och siffror…plus, minus, gånger och delat med fixar jag utan några problem…men mer avancerad matte blir liksom svårt speciellt när x och y är inblandat. De hoppar runt på ett obegripligt sätt och skräms mer än de hjälper till. Allt detta vet jag om och försöker bemästra. Så även idag.

Börjar dagen och tänker du är smart du fixar det här, det skall bli roligt!

Och början av dagen var rolig, det gick bra och jag förstod.

Sedan tog det lite stopp, jag blev lite osäker och vips blev det mycket svårare och så började spiralen nedåt.

Då får jag panik men försöker samla mig och tänka att man blir bättre om man inte ger upp, om man härdar ut och kämpar på. Och så misslyckas jag igen. Och den där tjejen som var smart i morse känner sig helt plötsligt vansinnigt dum och värdelös. Dagen som började så bra slutar som ett enda stort frågetecken. Jag förstår faktiskt ingenting alls! Precis ingenting!

Har tidigare tagit upp att mina barn har helt olika längd i förhållande till sin ålder. Mätte dem alla tre för några dagar sedan och resultatet blev följande:

Stora J 8 år; 134 cm

Busiga B 4 1/2 år; 117 cm

Lilla E 3 år; 93 cm

Det skiljer alltså 17 cm mellan Stora J och Busiga B, men hela 3 1/2 år i ålder. Och det skiljer 24 cm mellan Busiga B och Lilla E, men bara 1 1/2 år i ålder.

I skostorlek skiljer det 1 storlek mellan Stora J och Busiga B och 8 storlekar mellan Busiga B och Lilla E.

I klädstorlekar skiljer det 2 storlekar mellan Stora J och Busiga B, men 4 storlekar mellan Busiga B och Lilla E.

Ja, vad säger man…Busiga B kommer bli en stor kille! (har iofs både lång morfar och farfar att brås på) Han är huvudet längre än sina jämnåriga…

“Man får aldrig mer än man kan bära” är ord som ibland är så trösterika och ibland så sårande. Det beror lite på dagsformen och personligheten. För mig har orden alltid varit mer trösterika än sårande och idag fick jag dem på mailen av en god vän, och på något konstigt sätt känner jag mig så lyckligt lottad då. Om det nu är så att man inte får mer än man orkar bära, tänk vad stark jag måste vara då!

Samtidigt känner jag mig ibland så vansinnigt svag, att jag inte orkar och mäktar med allt jag skulle behöva göra. Att hela tiden kämpa mot det dåliga samvetet och då framförallt mina egna krav på mig själv. För jag är inte mer än människa och för att vara helt ärlig är min själ väldigt sliten efter de år vi haft. Jag känner mig trött precis hela tiden, känner att jag inte orkar med och inte mäktar med. Maken sa för ett halvår sedan att “Du är på gränsen till utbränd” (och han har sagt det flera gånger sedan dess, och han om någon borde väll veta!) och det är nog tyvärr så det är. Jag är till och från apatisk, jag orkar inte i närheten av den arbetsbörda jag gjort förut. Jag lyckas inte slutföra projekt jag påbörjar och jag orkar absolut inte med mycket till socialt umgänge. Jag finns, jag lever, jag klär på mig var dag…men med en trötthet så stor, så stor. Jag finns där för min familj, fixar och donar…men mest av allt vill jag krypa undan i min egen värld där det är lugnt och tyst och ingen knackar på och stör.

Jag är inte deprimerad för jag älskar livet, är oftast positiv och glad…men jag är trött, trött, trött. Även om min största kritiker (mig själv) säger att jag är lat, lat, lat. Men om jag vore lat…då skulle jag nog inte vilja så mycket som jag gör? Önska så mycket som jag gör? Hoppas så mycket som jag gör?

Jag hatar känslan av oöverstigliga hinder, hinder som egentligen är väldigt små…som att tömma tvättmaskinen eller vika ihop barnens kläder…

Jag vet att man inte får mer än man kan bära, men ibland blir själen väldigt trött…och det är den nu!