En trebarnsmammas vardag

För lite mer än ett år sedan ställde jag ett ultimatum till min familj. Att antingen flyttar de med mig till en lägenhet eller så skulle jag flytta själv. Då väckte jag en familj som tog livet på landet i det stora huset förgivet. Det var ett chockerande uppvaknande och familjen övertalade mig om att vi skulle bo kvar. Det skulle bli bättre. Jag skulle slippa mitt dåliga samvete för att kroppen inte orkar med ett stort hus och en stor trädgård.Vi belånade huset ytterliggare och gjorde en massa förbättringar.

Jag landade åter igen i rollen som mamma i ett stort hus på landet och trivdes faktiskt väldigt bra, bättre än någonsin!

Sedan firade vi påsk på skilda håll, jag och övriga familjen. Och helt plötsligt får jag ett mail med orden “Skall vi flytta?” och en länk. Nä, vi skall inte flytta, var mitt spontana svar. Vi skall ju bo här minst några år till…

Nu blev det inte så, för denna gången var familjen mer redo för flytt än jag, och om allt går som det skall tar trebarnsmamman sin familj, sina djur, sitt pick och pack och blir lägenhetsmamma någon gång i sommar. Det känns superläskigt och samtidigt väldigt spännande…

…River, sovandes på sin kudde mellan mig och maken.

River är trött nu, och blir väldigt sliten om vi missar med maten. Han måste ha specialfoder 4 gånger om dagen annars blir han illamående och svimfärdig. Det har gått nästan 3 av de 2-4 månader som veterinären gav honom. Vi får se hur länge han är kvar. Just nu försöker jag därför samla minnen.

Helt sanslöst! Nog för att åren går, men att en lägenhet i samma hus och samma storlek som min första lägenhet 2012 kostar 995 000 kr (dvs 42 000 kr kvm), när jag köpte min 1993 för 95 000 kr…det känns rätt sanslöst! Då var det i och för sig lågkonjunktur, kris på bostadsmarknaden och jag var den enda spekulanten, men ändå…

Ändå lustigare är att de jag då alltid fick höra var en utkant och avkrok av Uppsala, nu plötsligt räknas till centrum. Något jag i och för sig helt håller med om. Går man på 5 minuter till centralstationen och stora torget, då är det centrum. Men då låg lägenheten strax utanför ett industriområde (som nu sedan länge är ombyggt till stadsbebyggelse) fyllt med nyligen nedlagda industrier.

20 år, det händer nog en del…men att en lägenhets värde kan 10-dubblas, det är rätt häftigt! Jag fick förresten 252 500 kr när jag sålde min 1999.

I tisdags tappade stora J en tand. Och de mina vänner är en stor grej, för stora J har inte tappat en endaste tand sedan hösten 2008 – strax innan hon fick körtelfeber. Tänka att en sjukdom kan ställa till det så att allt liksom stannar upp. Hon började ju inte växa på längden förrän för ett år sedan (dvs lite mer än två års uppehåll) och nu har hon alltså efter lite mer än tre åra uppehåll äntligen tappat en tand!

I nattas var det så busiga B:s tur att tappa en tand. Det gjorde han i sömnen, så i morse fick vi leta tand i sängen. Tanden är upphittad och ligger nu i ett glas i väntan på tandfen.

…förpassat till skroten.

Min gamla 286:a har jag nu lyckats skilja mig ifrån. Denna dator var en gång i tiden datorernas värsting. På den tiden var portabla datorer mycket sällsynta, stora, tunga och dyra. Denna var med dåtidens mått mätt extremt liten och mycket lätt (cirka 2-3 kg). Pappa fick den som resedator via jobbet och den kostade i slutet av 1980-talet hutlösa 60 000 kr! Den användes flitigt och ungefär 1993 hade den tjänat ut sitt syfte och pappa köpte loss den så att jag fick den som dator. Jag minns att jag hade den när jag skrev mitt examensarbete på gymnasiet och jag minns hur avundsjuka många av mina klasskamrater var för denna dator som då var ett under av snabbhet och smidighet.

Sedan flyttade jag till Uppsala och datorn följde med. Och den var en trogen vän genom alla år på grundutbildningen, här har skrivits a-uppsatser, b-uppsatser, c-uppsatser och d-uppsatser. Sedan förpassades min trogna vän till källarförådet och där har den nu stått, ända tills idag när den fick en sista resa till återvinningscentralen – tack för lång och trogen tjänst!

Idag började dagen med simtävling. Ja, stora J tävlade ju även förra helgen…så vi börjar bli vana vid svettig simhall…men idag var det närapå olidligt. Tävlingen fick köras på 4 banor istället för 6-7 banor…och det innebar att en tävling som brukar ta 3 timmar nu tog 4 timmar…Men stora J simmade superbra, framförallt på fjäril och crawl. Ryggsim har hon däremot inget flyt i längre, men det släpper säkert snart igen.

Efter simtävlingen bäddade vi ner oss i soffan och åt upp sista tårtan från busiga B:s födelsedag.

I går var det också dags för det tredje och sista kalaset…vi har haft tre lyckade kalas men vansinnigt dåligt väder. Vår lada har fått värmas upp med gasolvärmare och värmeljus för att barnen inte skulle frysa. Men lyckade kalas har det varit och alla tre barnen är supernöjda!

Den här bloggposten vaccinerar 95 barn

Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling.

Jag skulle gärna ta mig an uppdraget, men eftersom jag inte kommer loss så publicerar jag den här bloggposten istället. Då vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är också bra.

© UNICEF/Asselin

Jag är med UNICEF i kampen för varenda unge. Vill du också vara med och förändra barns liv? Bli Världsförälder här: unicef.se/bli-varldsforalder. För 100 kronor i månaden är du med och ser  till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning.

Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten mellan 16 april och 13 maj så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial på unicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj

Och nästan mer snö än under hela vintern. Var bara tvungen att stanna till när jag körde hem och ta ett kort.

Med rösten var det bra! Öron-näsa-hals-läkaren kunde inte finna något konstigt utan rösten kommer återkomma när den är redo och jag får prata. Däremot får jag inte skrika, men det vet jag redan – det går liksom inte för då bryts rösten och det gör ont.

…föddes en liten pojke. En lyckans och dramatikens dag.

Till hösten börjar han i första klass. Grattis busiga B!!!!!!!

Känner mig så otroligt ensam och handlingsförlamad utan min man. Snälla maken kom hem!