En trebarnsmammas vardag

Handen på hjärtat jag har typ varit svag för Niklas Strömstedts musik i sisådär 20 år. Men frågan är om jag inte gillar hans blogg ändå bättre. I dag skriver han om livslång kärlek som svar på Cecilia Gyllenhammars inlägg på Newsmill-bloggen. Hans text är så tankfull, så fylld av erfarenhet från ett antal separationer. Slänger in några citat (men läs hans inlägg ändå):

“Kommer just ifrån en liten utflykt med mina föräldrar. De har levt ihop i femtioåtta år. Självklart har det under deras liv funnits många tillfällen när det inte varit så kul. Rygg mot rygg. Instängda i sig själva. Ja, ni vet…när man faktiskt kan känna att man, som Cecilia skriver, blir allergisk mot den man lever med. När en smekning över kinden istället för att vara öm och varm orsakar utslag i hela kroppen. Blemmor i sinnet och klåda i själen. Tror fan att mina föräldrar varit allergiska ibland.”

“Men när jag ser dem där bredvid varandra – själsligen hand i hand – känner jag sån beundran för deras kämpande och jag ser i deras ögon att det var värt det.”

“Jag har lärt mig att vi är föränderliga och att vi rör oss. Men att de som vågar på riktigt rör sig mot varandra istället för ifrån.”

Jag kan aldrig påstå att jag och maken har haft ett äktenskap på rosor, eftersom vi upplevt fler svåra än goda år. Men vi bär varandras bördor, hjälper, stöttar, respekterar, älskar. Vi finns där för varandra. Varför? För att vi tror på varandra, vi tror på vår relation och vi tror att vi har det bättre med varandra än utan varandra. Jag vill inte ge upp, han vill inte ge upp…men ibland har vi ryggarna mot varandra, ibland har vi svårt att orka eller att nå fram. Men då tar vi den sista kraften och vänder oss mot varandra. Ger varandra en extra lång omfamning och känner kärlek och lust växa i vetskapen om att det är vi. Och jag hoppas att vi orkar och vågar göra det i resten av livet!!!!