En trebarnsmammas vardag

bloggen om mitt liv här och nu – www.trebarnsmamman.se

En trebarnsmammas vardag header image 2

Är du rädd för ditt barn?

7 Aug 2009 · 23 kommentarer

Läser i aftonbladet att man skall rösta om återinförandet av barnaga på Nya Zeeland och man menar att svenskar blivit rädda för sina barn eftersom aga är förbjudet.

I Sverige har föräldrar blivit livrädda för sina barn. De vågar inte tillrättavisa dem, säger Ruby Harrold-Claesson. “Källa; Aftonbladet

Är du rädd för dina barn? Tycker du att våld skulle hjälpa dig i uppfostran av dina barn? Jag tycker inte våld skulle hjälpa. Barn är resonabla och barn som lär sig respekt visar också respekt. Det är 30 år sedan aga av barn förbjöds i Sverige, och de barn som fötts och uppfostrats sedan dess har knappast blivit sämre samhällsmedborgare än de tidigare generationerna! Att uppfostra utan aga är inte det samma som att uppfostra utan gränser och det är det jag tror både Ruby Harrold-Claesson och Nya Zeeland har missuppfattat. Klart att barn skall ha gränser och regler, men varför pränta in reglerna med hjälp av örfilar, när man minst lika bra kan förklara för barn varför man sätter gränsen?????

Tags: Mammaliv allmänt

23 kommentarer än så länge

  • 1 karin 7 Aug 2009, 10:08:17

    Hej,

    Jag anser att det är en STOR skillnad på misshandel och att aga sitt barn i uppfostringssyfte.Vidare beror det också på vilka sorts barn man har.

    Jag har en dotter som är i puberteten och som har trots-syndrom och är rebell. Hon är uppkäftig och uppför sig inte bra framför varken nära o kära eller andra. Har ingen respekt för vuxna. Medfött.
    Själkart har hon hon en massa goda sidor också men jag nämner hennes dåliga här ovan.
    Jag kan inte tala med henne eller resonera när hon håller på som värst.
    Tar jag tag i armen och säger att nu får det minsann vara nog och gå in på ditt ru,,,,då kallas det i Sverige för at tjag misshandlar min dotter!!!
    nej någon måtta får det vara.
    Så fort man överhuvud taget säger till barnet numera skriker dom tillbaka att det är psykisk misshandel och dom ska minsann ringa Bris,,,
    Nej det har gått för långt i Sverige. Vi ÄR rädda för våra egna barn.
    Barn ska respektera och lyda de äldre men det ärmånga barn som inte gör.
    Visst kan det bero på elakhet eller sociala problem men ibland är barn födda med olika funktionshinder som gör att dom blir trotsiga rebeller osv…
    Man fostrar alla sina barn olika, varje förälder känner sitt barn bäst.
    Om grannen har en söt lugn dotter, en ängel i flätor som inte säger BÄ ens en gång, som aldrig svär eller säger emot, då förstår jag om mamman ej behöver ryta till eller ta tag i barnet.
    Men har man en dotter som är precis tvärtemot då behövs kanske andra takter.
    Även att samtala med barnet, det får inte glömmas. Man lär dom rätt och fel och förklarar och predikar…men lite skillnad är det dock i uppfostran mellan olika familjer.

    Jag arbetar inom skolan och får ofta höra “håll käften jävla kärring” mm.. ska ine nämna allt.
    Barn som tappat resepkten för att vi inte längre vågar tilrättavisa dem.
    Keps på inomhus, fötterna på bordet…ja listan är lång.
    Inte är det samma skola vi själva gick i som små.
    Min åsikt är; låt föräldrar själva fostra sina barn på det sätt dom tycker verka bäst. Inom rimliga gränser förstås. Man ska våga TA i sitt barn. Inte bara mesa och mjäka som många gör Köper hela godisaffären för att ungen skriker oh dom inte vågar säga ifrån bland folk.
    Ibland hör man dock en förälder som ryter till ordentligt och då känner jag att “hurra,,,än är ine undrens tid förbi

  • 2 Richard Andersson 7 Aug 2009, 12:08:12

    Man kan inte generalisera och säga att barn är resonabla – ta bara matvanor, läggtider, ordning i hemmet … återkommande problem över hela jorden!

    Helt fel att påstå att barn uppfostrade sedan 1979 inte har blivit sämre medborgare. På mitt jobb märker vi varje år hur arbetsdisciplinen hos nyanställda 19-20-åringar sjunker och vi måste “lära om” vissa beteende hos dem som deras föräldrar och skola har lyckats med. Prova även att gå in i en skola idag – klassrummet påminner en hel del om “Flugornas herre”…

  • 3 tinky 7 Aug 2009, 12:08:34

    håller med. jag har aldrig under mig uppväxt blivit slagen, då mina föräldrar helt enkelt har valt att förklara. om jag då har kunnat motargumentera på ett tillfredställande sätt har de också kunnat backa i sina beslut, vilket jag ser som en ömsesidigt respekt.

    däremot finns många föräldrar som HAR svårt att sätta gränser, men det motiverar inte att nävarna ska ta vid där orden tar slut. jag har svårt att fatta varför man ska slå någon som inte ens kan försvara sig. snacka om att sparka neråt.

  • 4 Sven Andersson 7 Aug 2009, 13:08:42

    De senaste trettio åren har barnen blivit extremt mycket latare vilket visat sig på bland annat mönstringen av unga män där fetman ökat något enormt. Sedan 1979 har fler ungdomar registrerats för brottslighet och ungdomsvåldet ökar i Sverige och andra länder där aga förbjudits.

  • 5 FamiljeFrid 7 Aug 2009, 14:08:08

    Vill bara fråga om du är lite blind, jag är 45 och vad jag kan minnas så var det inte gäng som drog runt och slog sönder bilar, busshållplatser, butiksfönster, skyltar och annat! Jag ser så gott som dagligen stora gäng med ungdommar 10-15 åringar, dra runt på samhället så sent som vid midnatt på vanliga veckodagar… Dessvärre är jag övertygad om att största delen av dessa ungdomars föräldrar tillhör dom som givit upp och bara låter ungarna driva vind för våg!

    Varför förekom detta inte då jag var i den åldern? Bodde både centralt och ocentralt i omgångar och såg aldrig några sådana gäng… och bara för att vara tydlig: Det är inte bara invandrarbarn utan ofta barn med klart svensk bakgrund!

    En anna sak är skolan! Vad jag kan minnas så har jag aldrig hört om eller sett att lärare då blev varken hotade eller misshandlade… det är i mina ögon en ganska modern företeelse… Kan det hänga ihop med att lärare kanske känner sig maktlösa?

    Jag menar inte alls att det är OK att banka på ungarna, inte ens att det är OK med fysiskt våld alls, men i vissa fall så räcker det inte med ord, alla barn är inte beskaffade på det sättet… Jag har tre kids och på det sättet är dom väldigt olika… en gick att snacka tillrätta nästan jämt medans den äldsta behövde mer handgripliga tillrättavisningar!

    Och hör och häpna, dom mår bra alla tre, den äldsta som var stökigast, har själv stor familj och helt underbara barn… Konstigt då hom ju fick både nån dask och även utskällningar ibland!

  • 6 Pappa till "Pornstar". 7 Aug 2009, 19:08:36

    “Klart att barn skall ha gränser och regler, men varför pränta in reglerna med hjälp av örfilar, när man minst lika bra kan förklara för barn varför man sätter gränsen?????”

    Du förutsätter att varje barn är mottagligt för rationella, vuxna, förklaringar.

    Uttala dig när dina barn blivit tonåringar och skriker sig hesa om sina “rättigheter”. “Rättigheter” kan innefatta att få en ny mobiltelefon varje månad, alkohol utköpt, en genital piercing, silikonbröst, ett körsbär tatuerat på ansiktet. Uttala dig när dina barn hotar med prostitution som alternativ finansieringsmetod, om du inte “sammarbetar”.

    Om detta aldrig drabbar just dig, vänligen låt då bli att uttala dig alls. Att just dina barn, väldigt unga av bilderna att döma, ännu inte förstått att mamma och pappa är praktiskt taget maktlösa i relationen, betyder inte att inga andra barn förstått det.

    Vad skulle du göra om en av dina döttrar, lite äldre om några år, hotar med att sälja sex för ett paket cigaretter? Tror du att det räcker att säga nej, om hon vet att ingen kan stoppa henne från att ta på sig skorna, öppna dörren och gå ut – klädd i en kjol som knappt täcker skinkorna? Om hon vet att ni inte kan låsa in henne på rummet? Inte ens hålla fast henne i armen? Att varje gräns kan sprängas bort med hotad om incest-anklagelser? Att hon kan slå och riva och bita och sparka och hugga mot er, utan att ni kan använda ens defensivt våld tillbaka? Att ni måste betala sjukhusets avgifter, om hon bryter något ben i sina attacker mot er? Att hot om indragen månadspeng reflexmässigt kontras med “Då får jag väl suga fler kukar då!”, vilket genast kastrerar ert allt för sena hot om aktivt föräldrarskap?

    “… / och de barn som fötts och uppfostrats sedan dess har knappast blivit sämre samhällsmedborgare än de tidigare generationerna!”

    Är du som trygg trebarnsmamma rätt person att göra den bedömningen?

    För 30 år sedan stod mig veterligen pedofiler för merparten produktion och distribution av pornografi med modeller under 18 år; barnpornografi. Idag är det flickorna själva, med sina webcams, kameramobiler och digitalkameror. Allt för villiga att göra sig själva till runkmaterial till hundratusentals anonyma pojkar och män, som de själva aldrig kommer att kunna känna igen på stan, på festen, på nattbussen. Eller på andra sidan skrivbordet vid anställningsintervjun, 5 eller 15 år senare. Eller på restaurang med föräldrarna. Äcklet kan när som helst bubbla upp. Varje blick, varje leende, varje kommentar, varje hälsning. Det är omöjligt att veta vem som sett vad, vem som finns bakom de vulgära kommentarerna, vem som skrivit ut bilderna från hennes MySpace, runkat och sprutat på dem och laddat upp igen. Vem som därefter skrivit ut dessa och spridit på hennes skola. Vem som stulit hennes identitet och bjudit in till gruppsex vid hemadressen, resulterande i ett flöde av svettiga män som upphörde först när polis tillkallades och lät fordonet stå parkerat på uppfarten.

    För 30 år sedan filmade inte barn misshandel och våldtäkter med mobiltelefoner köpta av “sammarbetsvilliga” föräldrar.

    För 30 år sedan förstods det, att om en tjej klär sig som en hora, kommer hon även att behandlas som en hora. Lika sant som att samma tjej behandlas som kampsports-utövare, om hon klär sig i jacka eller tröja vars tryck indikerar det. Det förstods att kläder betyder någonting.

    För 30 år sedan ansågs inte “slampa” vara en hederstitel. För 30 år sedan betraktades inte “heder”, “ära” eller “renhet” som kontroversiella och anstötliga begrepp. Ett rykte som lösaktig ansågs inte eftersträvansvärt. Åtminstone inte med en intensitet jämförbar med idag.

    Snart är det höst, sedan vinter. Julen närmar sig. Gör dina döttrar en tjänst: köp inte stringtrosor åt dem. Även om de tjatar. Även om “alla andra har det”. De har hela livet på sig att gräva sina egen gravar när de fyllt 18. Det är din plikt som förälder att dessförinnan styra dem på rätt väg och vara den bättre vetande i relationen.

  • 7 karin 7 Aug 2009, 22:08:33

    Vad intressant ni skriver och jag håller fullständigt med er.
    Jag är alltså en ensamstående mamma. Pappan finns inte. Jag har två barn, den ena med överskottsenergi mm som jag skrivit om högre upp på sidan.
    Min son som fyller 18 var den siste i sin klass som fick en mobiltelefon förut. Då fick han en gammal en. Begagnad. Min dotter tjatar om Fjällräven jacka och annat. Hon går i en snobbskola (kommunal), den som ligger närmast hemmet. Många rikemansbarn som får senaste IPOD, kläder för 1000-tals kronor osv.
    Min dotter säger “lycko dom”…Vadå lyckliga? Dom kommer säkert behöva ett och annat lyckopiller senare… Att göra karriär som förälder, att aldrgi ha tid men däremot pengar…köpa sig fri från sitt dåliga samvete…inte bra alls.
    Var där, var närvarande…jag är ensamstående och skulle aldrig jobba heltid, för då orkar jag inte ta hand om mina barn. Det ska pluggas, göras läxor, aktiviteter osv. Man måste, som förälder finnas där.
    Istället får vi leva lite billigare. Glöm Thailandsresan och annat smått & gott.
    Läs dagens blogg i metro. Otroligt bra skrivet!
    Fredag 7/8. Där får vi vuxna svar på tal.
    Vi har fina ungar som förvandlas till kriminella och ligister för att vi inte fanns där när dom behövde oss. Var vart vi? Satt vi på facebook när våra barn gick ut och slog ner ågon eller blev våldtagen???
    Vi måste ta tillbaka respekten till oss vuxna.
    Vi måste finnas där för barnen, hellre tjata en gång för mycket än inget alls. Ha kontakt med barnen på kvällar via sms & tel.samtal. Var är ni? Vad gör ni? När kommer du?
    Kommunikation mellan föräldrar och barn.
    Inte en 100-lapp i handen och gå ut och köp godis så mamma o pappa får en lugn stund….sju dagar i veckan…

  • 8 DR 7 Aug 2009, 23:08:25

    Så vart går då gränsen mellan vad som är lagligt och olaglit? Vad är egentligen Barn Aga som vi förbjöd för 30 år sedan?

    Hur uppfostrar du en 3åring som inte vill? Kan vara svårt att rasoner med små barn men av vad jag har läst så ser det ut som att jag ska stå med bakbundna händer och säga med len stämma “älsklingen min kom och …” vaad det nu kan vara som ska göras. Hitills har jag inte sett att detta funkar så där super bra.

    Att höja rösten kan vara psykisk kränkning och att stänga in dem på rummet lika så…vad ska jag göra då?

    Ett barn som i affären slänger s ig på golvet och skriker som om någon håller på att slå ihjäl denne bara för att den inte får som den vill, får jag ta och bära ut ungen eller ska jag prata med denna??

    just den sista situationen i affären tror jag personligen dock ligger i hur du som förälder vanligen svarar på dina barns frågor och viljor. Får de allt de pekar på? Det går ju trots allt att ignorera, men det funkar bara om du är konsekvent och det från början…de lär sig snabbt och de vet skillnaden på vad mamma och pappa till låter på ett mycket tidigt stadium…

    // DR

  • 9 Trebarnsmamman 8 Aug 2009, 10:08:14

    Oj, vilket engagemang detta inlägg väckte, bra! Någon frågade mig om jag trodde jag tror det är lika lätt att vara tonårsförälder som att vara småbarnsförälder. Nä, jag tror att jag kommer möta många prövningar om 10 år! Och jag är inte säker på att mina barn kommer bli guds bästa barn, men jag tror att den tid, den kärlek, det engagemang och mina tankar kring respekt, självförtroende och gränssättning kanske kommer underlätta för dem när de blir tonåringar.
    Jag läste någonstans att man egentligen inte bara skulle ha rätt att vara föräldrarledig när barnen är små utan att man borde ha rätt att vara föräldrarledig när barnen tonåringar, eftersom tonåringar behöver sina föräldrar lika mycket då. När jag var tonåring var min mamma sjukskriven och även om jag då hatade att ha henne hemma varje eftermiddag när jag kom hem från skolan så betydde ändå vår fikastund i lugn och ro väldigt mycket, liksom hennes närvaro i huset. Jag hoppas att jag kommer kunna finnas där för mina tonåringar på liknande sätt.

    Någon pratade om hur man hanterar barn som ligger ner i affären och skriker för att få sin vilja igenom, eller hur man hanterar en treåring som vägrar att ta reson och lyssna. Eftersom jag nu är inne på min tredje lilla i denna första stora trotsperiod och eftersom dessa tre haft olika sätt att hantera sin trots kan jag bara svara tålamod och kärlek. Min äldsta dotter var av den typen som lade sig ner i affären och skrek, och jag har många gånger suttit ner på affärsgolvet, strukit henne varsamt över ryggen och nynnat en liten melodi. Efter 5 minuter brukade utbrottet gå över och vi kunde gå därifrån, aldrig att jag behövde köpa den sak som först orsakade utbrottet. Min mellersta var av den typen som gjorde det han ville trots att han blev tillsagd, honom har jag fått förklara allt för med ord, ord och åter ord. Och halvfarliga saker har han fått testa för att på så sätt testa sina begränsningar. Just nu har jag en liten “kan själv” här hemma och henne får man ha vakande ögon i nacken på. Hon gör som hon själv vill och blir annars väldigt arg. Här handlar det om att som förälder överlista, förhandla och avleda.

    Någon skriver om att alla barn är olika, och så är det självklart. En del barn testar gränser mer än andra. En del barn är våghalsigare än andra och en del barn föds med mindre respekt än andra. Men inga barn är lätta, alla barn testar gränser, alla barn sätter sina föräldrar på prov. Jag brukar säga att vara förälder är det svåraste jobb man kan få, och trots detta behövs vare sig meriter eller anställningsintervju.

    Men en sak är säker, jag står fast vid att man kan sätta gränser för sina barn på annat sätt än att slå sina barn, och jag tror att det är väldigt mycket bättre att höjja rösten än att slå. Läste någonstans att man skall inte vara rädd för att visa sina barn känslor, både glädje, ilska, frustration, maktlöshet och harmoni. För det är på så sätt vår barn lär sig att livet inte bara är enkelt. Mina barn har en mamma som gråter och skrattar, gnäller och skäller…och jag är stolt över det! Får hundra gånger hellre att jag gråter för att mina barn gjort något dumt och att de på så sätt förstår att jag blivit ledsen än jag försöker banka vett i dem!

  • 10 Maria 12 Aug 2009, 15:08:19

    Hej trebarnsmamma!

    Poängen är väl, att det inte främst handlar om ett “återinförandet av barnaga” på NZ utan ett borttagande av ett förbud, eftersom förbudet I SIG får negativa sidoeffekter.

    En lag mot misshandel stävjar det våld mot barn, som man vill sätta stopp för.

    Ett förbud mot aga blir däremot såväl i skolan som i hemmet en kraftfull signal till barnen, att de kan göra vad som helst – lärare och föräldrar är i praktiken maktlösa.

    S.k. gränstestande blir därför mer omfattande eftersom barnen vet, att detta är s.a.s. riskfritt.

    Somliga barn utnyttjar verkligen detta övertag – inte minst i skolan.

    De vet, att om läraren tar tag i armen för skilja barnen åt, när de slåss, så kan de anklaga läraren för aga. Den anklagade läraren blir då som regel avstängd under den tid=de månader som utredningen tar.

    En elev blir däremot sällan avstängd – även om vederbörande har slagit läraren, så att blodvite har uppstått.

    Kan du verkligen inte inse, hur olämpligt det är, att skapa en sådan obalans?

  • 11 Maria 12 Aug 2009, 15:08:29

    Hej trebarnsmamma!

    En kommentar till..

    Du skriver: “hundra gånger hellre att jag gråter för att mina barn gjort något dumt och att de på så sätt förstår att jag blivit ledsen”.

    Det här funkar sällan i skolan. Om en klass kan få en lärare att gråta, så brukar klassen anse, att den har segrat.

  • 12 Trebarnsmamman 12 Aug 2009, 20:08:38

    Maria; Vill bara snabbt skriva ett svar. Inser att jag inte var tydlig nog. Min fråga gällde om vi är rädda för våra egna barn. Det jag skrev om handlade om barn och om föräldrars uppfostran av barn. Jag tror och tycker inte att svenska föräldrar är rädd för sina barn bara för att vi inte får slå dem. Jag tycker inte barn behöver aga för att visa respekt och lyssna på regler. Det är heller inte skolans roll att uppfostra barnen. Det är förfärligt när föräldrar överlåter på skolan att uppfostra barn och att sätta gränser. Däremot tror jag inte aga löser problemet med bråkstakar inom skolan, jag tror våld föder våld.

  • 13 Theresia 13 Aug 2009, 12:08:21

    Men var går gränsen ? Om det skulle vara tillåtet att aga sina barn, vem avgör då om det är misshandel eller inte? Örfilar? Käftsmällar? Rapp på rumpan ?

    Tänk efter själva !!! Om ditt eget barn skulle få en smäll i skolan av läraren och ditt barn och du skulle tycka att det var obefogat, läraren kanske hade en dålig dag ! Hur skulle det påverka vårat samhälle !? De är ju helt befängt att påstå att det inte skulle gå att uppfostra barn utan aga !

    Hur skulle ni själva reagera om ni såg en 5-åring få en örfil av sina föräldrar !?
    /Trebarns Mamman

  • 14 Hemulen 13 Aug 2009, 15:08:57

    Varför stanna vid barn egentligen? Kan man inte få slå alla som man inte tycker sköter sig på käften? Den otrevliga tanten på posten… Killen som körde på din bil på pakeringen… Han som trängde sig i kön… Vi kanske ska införa prygel som påföljd i lagboken igen? Kanske hugga av en hand om någon själ något… Min flickvän är ofta olydig… Jag borde kanske ge henne en feting också?

    Eller… förresten vi stannar vid barnen… de kan ju inte försvara sig och då kan man ju inte få stryk tillbaka… Skönast så! Skönt med makt och att få slå på de svaga! Skönt!

  • 15 Hemulen 13 Aug 2009, 15:08:36

    Har i mitt jobb i skolan aldrig på 6 år hamnat i en situation där jag känner att jag skulle behövt använda sådant våld som man inte får använda. Har dock med “relativ mildhet” lyft ut elever genom att hålla dem i armen, föst dem o.s.v. Har också använt något mer våld för att skydda andra elever när någon fått ett raseriutbrott.

    Detta räknas dock inte som misshandel. Förstår helt enkelt inte debatten… Vem skulle vilja slå någon? Medvetet göra någon illa? Låter fruktansvärt onödigt och barbariskt. Det GÅR att resonera med barn. T.om. min 3,5 åriga dotter. De gånger jag inte lyckas med det är det till 95% mitt eget fel p.g.a. stress, irritation över någon vuxengrej o.s.v.

    Håller inte med dig Maria när du skriver att ett förbud mot våld ger grönt ljus för barnen. Snarare visar det tydligt för barnen att våld inte är en acceptabel lösning på problem. Det är tämligen väl dokumenterat att barn som blivit utsatta för våld i hemmet själva har närmare att ta till våld.

  • 16 Theresia 13 Aug 2009, 19:08:58

    att: Hemulen.
    Precis !
    Jag håller med dig fullständigt !
    Finns massor av vuxna som man skulle behöva uppfostra ! Vore ju inte mer än rätt att få slå ngn på käften när man ogillar någons beteende, varför ska det stanna vid barn som sagt…

    Har själv 3 barn i olika åldrar, har aldrig ens varit i närheten att behöva bruka våld för att få dom att förstå !

  • 17 Trebarnsmamman 13 Aug 2009, 20:08:38

    Theresia & Hemulen; Håller med er till 100%!!!!!

  • 18 Saga 16 Aug 2009, 01:08:47

    Jag tycker att det är skrämmande att se hur många som är berädda att använda våld i uppfostringssyfte. Ni säger att alla barn inte går att resonera med; det beror på när man börjar försöka säger jag. Föräldrar som skriker på sina barn får skrikiga barn; våldsamma föräldrar får våldsamma barn. Tvärtom får milda och stillsamma föräldrar för det allra mesta milda och stillsamma barn. Om du använder våld när du blir arg lär du ditt barn att det är så man gör, det är fullkomligt logiskt. Respekt går åt båda håll.

  • 19 Josefin 27 Aug 2009, 14:08:38

    Karin, det är ingen som döms för barnmisshandel för att ha tagit tag i barnets arm och sagt åt dem att gå till sitt rum. Psykisk misshandel ska det riktigt mycket till innan man kommer någon vart med.

    Hotar ungen med att ringa Bris eller polisen så låt dem göra det. Att gnälla av sig med Bris-personal kan göra en känslosam nästan-tonåring gott. Och polisen ingriper inte för att en tonåring inte får gå ut på stan utan är instängd i sitt rum och måste göra läxorna istället. Det är tomma hot det med, hon vill egentligen inte ha polisen på besök hon heller.

    Om nu till nöds polisen skulle dyka upp så gör de det bara för att ta en titt. De märker snabbt skillnaden mellan tonårsgnabb och en flicka som är misshandlad på riktigt.

    Det är lugnt, flickan kommer skämmas ögonen ur sig. Gör så stor affär av det du kan, ta foton av dig själv och dottern med poliserna, publicera på din blogg och tipsa hennes vänner om att titta på dem. Har du ingenting att skämmas för så ska du heller inte känna dig skamsen.

    Tonåren är en maktkamp och kan vara en rejält stormig tid. Håll ut, det går över. En dag är känslostormen över, flickan fyller 20 och “jävla dumma fittmamma” är en god vän igen.

    Tro mig, det finns få nöjen här i livet som den första gången en nyligen vuxen tonåring bjuder dig på middag för pengar hon tjänat ihop själv.

  • 20 Betty 29 Sep 2009, 12:09:04

    Jo visst har folk blivit sämre medborgare på 30 år! Inte sett många svenskar som håller upp dörren åt näste, reser sig för äldre m.m. Respekt existerar inte i samhället.
    Banka inte in vett i ungarna, men har man ett barn som beter sig totalt respektlöst så är det bara att sätta en gräns, förhoppningsvis behöver man inte göra det igen!
    Den här “fria uppfostran” med ungar som härjar, gapar i köer, vägrar hjälpa till är jag förbannat trött på. Hur ofta ser jag en mamma avbryta sin gyllene fikastund för att TALA sitt barn tillrätta?? Inte hänt, de sitter och ignorerar sina barn.
    Är jag rädd för mitt barn? Nej, men jag är bannimej rädd för många andras barn. Jag är 26 år och tycker det är obehagligt med gäng småkillar för de har noll respekt. En kille i 10-års åldern sa häromdagen att jag hade schysst ass… Där skulle en förälder stått brevid, dragit ungen i örat hela vägen till närmsta badrum och tvätta munnen med tvål!!!

  • 21 A 13 Mar 2010, 14:03:33

    Jag hör till en av de som blev slagen av min schyssta farsa. Skulle gärna betala för att se någon sopa på honom nu. Så jag vill inte påstå hans briljanta metod fungerade så värst bra.

  • 22 Anna 6 Jan 2012, 03:01:22

    ville bara säga att det är sant dagens barn har absolut ingen respekt för vuxna, ser dagligen på bussen hur tonåringar beter sig. Alla är högljudda och självupptagna och tror de är center of the universe. Men jag märkt en liten skillnad mellan dessa. Barn som har invandrarbakrund är mer benägna att lämna sin plats åt äldre, de gör det helt naturligt utan att tänka, stiger upp och visar tanten att sätta sig, har aldrig sett ett svenskt barn/tonåring göra det, trots att tanten vinglar framför de, har de ögonen på sin iphone o skiter i det totalt. Jag kan slå vad att dessa barn som lämnat platsen åt en främande äldre person var agade som småbarn, de förstår sig på sådana begrepp som respekt för äldre, medan svenskarnas lösa sätt att uppfostra eller snarare låta bli att göra det har just sådana konsekvenser. Jag är inte för misshandel eller aga men att tillrättavisa sin unge ibland handgripligen är inte en helt fel metod. Ord räcker inte till för en tvååring som tror att allt är en skämt och klöser dig i ansiktet, spottar på dig och sparkar när du kommer för nära då du vill tillrättavissa de med endast ord. tyvärr många av människor/barn förstår inte att de gör något ont så länge de inte får betalt med samma mynt. Min son var just en sådan, jag kunde snacka skiten ur mig och han lyssnade aldrig till vad jag sade, han ville dominera mig helt och hållet. Barn är manipulativa från födseln, drog han mig i håret, det hjälpte inte att säga stopp, sluta, skicka honom på hans rum, oavsett han kom ut ännu argare och hämdlysten, kramar betydde för honomatt jag accepterat hans beteende och det tog aldrig slut, han blev bara värre och värre. Till slut i stundens heta ögonblick då han tog mig i håret med ena handen klösta i ögonen med andra och sparkade med benen på min bröstkorg( då jag var nerhukad – så som man ska vara samma nivå som barnet när man pratar med det). Tog jag honom i håret oxå och drog ner honom till golvet på en sekund låg han där övermannad och jag röt åt honom i all ansamlad frustration och ilska ( det var inget speciellt jag sade jag tror det var något slags lejonljud :) ) som ett djur för fan.) Hans överraskade ansiktsuttryck kommer jag aldrig att glömma. han grät inte ens. Jag vann mig själv tillbaka, den stunden var avgörande för att min son skulle respektera mig. Vet ni vad? Det funkade för helvete, och inte för fem minuter utan åtminstånde på några månader har min son förändrad sin attityd totalt, han förstod han fattade. Hade inte mer problem med honom på det sättet igen att jag fick gå tillväga handgripligen. I grund och botten är vi djur allihopa och ibland måste man vissa det. :)

  • 23 Trebarnsmamman 9 Jan 2012, 21:01:33

    Hej Anna!
    Att barn och ungdomar inte har respekt för andra är för det första ett ganska klassiskt problem. Även för 100 år sedan klagade man på den ohyfsade ungdomen. Däremot kan jag hålla med dig om att vissa barn har svårare att förstå gränser än andra. Men det betyder inte att man måste slå dessa barn. Tydlig gränssättning kan göras med ord, eller på annat sätt…och örfilar, slag och liknande behövs inte. Ofta mår barnen som söker gränser bättre när de väl får en tydlig gräns. Barn blir trygga med gränser, och anledningen till att många barn är provokativa är ofta att de söker efter gränser. Tyvärr är många vuxna allt för stressade, trötta eller konflikträdda för att sätta gränserna.
    Skönt att det löste sig för dig och din son, som du skriver ibland måste barnen förstå. Att gråta t.ex. när barnet sårat dig är inte fel…barnen måste förstå att deras handlande får konsekvenser.

Lämna en kommentar