En trebarnsmammas vardag

Min man och jag är extremt ojämställda om man tittar på antalet föräldrardagar vi tagit ut för våra tre barn. Totalt på tre barn har han tagit ut 40 för stora J, 5 för busiga B och 0 för lilla E, och jag har tagit ut precis varenda dag jag får på alla tre. Gissa om scb och försäkringskassan skulle se rött. Här har vi ett typexempel, en idealfamilj om man vill visa hur ojämställt det kan vara mellan man och kvinna. Mamman tar huvudansvaret, pappan är helt frånvarande. För visst är det så, statistik ljuger aldrig!!!! När vi sedan kommer till tillfällig föräldrarpenning (när barnet är sjukt) så har vi ungefär lika trista siffror, jag tar ut vab (vård av sjukt barn) maken tar sällan ut vab. Vi är alltså ett praktexempel på en ojämlik familj vad gäller barnen! Men är det sant? Ja, enligt statistiken är det sant! Men vad säger siffrorna egentligen om verkligheten? Inte mycket skulle jag vilja hävda. När vår äldsta dotter var bebis så jobbade jag faktiskt från de att hon var 8 veckor gammal, dvs jag jobbade deltid och tog ut resteerande tid som föräldrarpenning. Min tog hand om dottern när jag jobbade, men då tog han inte ut föräldrarpenning…för han hade massor med sparad semester och kompdagar att ta ut. En gång bestämde jag mig för att räkna ut hur mycket han faktiskt var ensam hemma med henne, och resultatet blev ungefär 140 dagar. När sonen föddes då ökade enligt statistiken ojämställdheten, och det kanske den gjorde? Men faktum är att maken då var sjukskriven så han fick inte ta ut en enda dag, inte ens de 10 första pappadagarna. Och eftersom sonen och yngsta dottern är födda tätt gällde samma regler under föräldrarledigheten med henne. Jag var hemma heltid, maken tog ingen föräldrarpenning men var hemma ändå p.g.a sin sjukdom. Mina barn har alltså på pappret haft en extremt frånvarande pappa, men i verkligheten en mycket närvarande pappa.

Sedan kan jag ju trots detta inlägg ibland bli förvånad och faschinerad av vilka roller olika kön, etniska grupper och åldrar tillskrivs av samhället. Inte ens jag och maken kommer någonsin bli 100% jämställda, både på ont och gott. Mer kan du läsa om detta exempelvis här. Om du är nyfiken på andras tankar kring jämställdhet så kan du läsa mer på Bloggvärldsbloggen.