Busiga B hade en simskolekompis vars mamma var sjuk i cancer. Vi satt många timmar, hans mamma och jag, och tittade på hur våra små pojkar försökte övervinna vattnets kalla, blöta materia. De var lika spinkiga, lika kalla, men kämpade också lika tappert sida vid sida. Då visste jag att hon var P:s mamma och att hon var väldigt, väldigt sjuk. Jag minns att några av de sista ord hon sa till mig var att jag hoppas vi syns nästa sommar, men vi kommer med största sannolikhet inte göra det. Jag tittade på den kvinna som bara var en skugga av sig själv,(den kvinna som dagen innan varit på sjukhuset och fått näringsdropp eftersom kroppen inte kunde tillgodogöra sig näring, den kvinna som kämpade för en sista sommar med sin son,) och tänkte att vi syns nog aldrig mer. Några månader senare dog Jenny. Kvar är minnet av hennes ord, hennes tankar och hennes berättelser om sitt liv. Hon berättade bland annat att hon var sångerska, men jag förstod aldrig riktigt hur stor hon var. Troligast för att hon faktiskt inte såg något behov av att berätta det. Men mest av allt berättade hon om sorgen att inte kunna se sin son växa upp. Och sorgen över alla saker hon hade velat göra, men nu aldrig skulle kunna göra.
Idag sitter jag med en nyutgiven cd i min hand. En postum utgiven sådan, med Jennys sista sånger. Sånger om livet och minnen av henne till sin son. För det är de intäkterna från skivan skall göra…gott för P och andra barn som förlorar någon nära.
Randiga Huset har fått förmånen att sälja bluessångerskan Jenny Bohmans sista inspelningar, “One more time”. Jenny var en av Europas främsta bluessångerskor. Jenny dog 2010. Musiken var livsviktig för Jenny men ännu viktigare var kärleken och omsorgen om hennes son som var 6 år när hon dog. För att ge sitt stöd till honom och alla andra barn som förlorar en förälder har Jennys familj genom att donera en del av intäkterna från skivförsäljningen beslutat beslutat att stödja Randiga Huset.
Skivan är helt underbar – och i den går Jenny igen. Hennes kamp att inte ge upp, men samtidigt förlika sig för ett öde som tvingade henne att ge upp. Hon finns kvar…hur länge som helst…just bara för att hon inte ville behöva ge upp.
Recension kan du läsa här, och om du skulle vilja äga ett eget skivexemplar av en riktigt bra bluessångerska så kan du köpa skivan här eller här.
4 kommentarer än så länge
1 Ia 26 Jun 2012, 10:06:42
Jenny Bohman var en fantastisk sångerska som jag också hade förmånen att träffa flera gånger för hon var ju Västeråsare under några år och spelade tillsammans med Monaco Bluesband där min dåvarande sambo också spelat.
Hennes Piaff-tolkningar gick inte av för hackor och medverkade ju också i Sikta mot stjärnorna (men det missade jag)
Jag ska nog ta och kolla om det går att beställa den skivan!!!!!
2 Trebarnsmamman 26 Jun 2012, 21:06:46
Tänk vad världen är liten ibland!!!!!! Visste inte vi hade gemensamma bekanta
Tycker absolut du skall köpa hennes skiva, den är riktigt bra. Tycker första spåret är lite trist men därefter växer skivan ordentligt.
Visste inte heller att hon hade varit med i sikta mot stjärnorna, men som jag skrev så pratade vi mer om livet än om yrkeslivet. Måste erkänna att jag saknar henne riktigt, riktigt mycket till och från. Hon sa så många kloka ord, och jag önskar att jag tagit mig mer tid och lyssnat lite nogrannare.
3 Gitsan 3 Aug 2012, 16:08:05
Jag skulle precis berätta hur glad jag var att hitta en blogg som också innehåller pelargoner men så ser jag detta inlägg.
Visserligen är jag fortfarande glad att jag hittade sidan men blir så ledsen över denna förbannade sjukdom!
Vår yngste son hade en dagiskompis vars mamma avled i cancer. Grabbarna var 5-6 år då. Tänk ändå vad barn är raka med att bearbeta sorg. Under en period så “lekte de död” och jag kommer ihåg en gång då jag var där och det var glass till efterrätt. Det b lev en glass över och då sa pojken: “om min mamma hade levad hade hon kunnat få den glassen”.
Själv är jag uppvuxen på 50-60 talet då man inte talade om döden. Min mamma dog, i cancer, när jag var 17 år (1970) och när jag mötte hennes väninnor gick de över på andra sidan vägen…. Ingen pratade om det, ingen frågade hur man mådde.
Min önskan har alltid varit att leva så länge att grabbarna flyttat hemifrån och klarar sig själva. Det gör de nu, 24 och 22 år gamla.
Men nu känner jag att jag vill leva många år till och njuta av varje dag för vi vet aldrig när det tar slut.
4 Trebarnsmamman 6 Aug 2012, 09:08:48
Ja, cancer är en vidrig sjukdom!
Lämna en kommentar